Perfektion

Egentligen tror jag inte att jag bryr mig särskilt mycket om perfektion eller hur man ska se ut enligt modellerna i media.Men någonstans undermedvetet tror jag att ordet 'perfektion' har en speciell inverkan på mig.Jag menar inte den media-samhällets ideal eller den bilden vi matas av filmer.En annan sorts perfektion.

Till exempel,för något år sen skrev jag en novell vars handling jag inte riktigt kommer ihåg.Men den handlade om att vara unik och speciell i vardagen där alla egentligen kan se likadana ut.Det var en stark mening som följde under hela novellens gång;
"Ingen är perfekt,men det finns alltid någon i vars ögon du är det."
Alla har ju sin egen bild av perfektion...

När det gäller låtar som handlar om definitionen av 'perfekt',finns det många som rör mig på olika plan,oavsett vad de handlar om.Några exempel;
"Perfect" av Simple Plan - en son är ledsen för att han inte kunde leva upp till sin pappas förväntningar. (Hey dad,look at me.Think back and talk to me.Did I grow up according to plan?...I'm sorry I can't be perfect, now it's just too late to go back.I'm sorry I can't be perfect... Did you know that you used to be my hero?)
"Fuckin' perfect" av Pink - Handlar om mobbning - att offren ska vara starka.(Mistreated,misplaced,misunderstood.Miss 'no way,it's all good' - it didn't slow me down.Mistaken,always second guessing,underestimated.Look,I'm still around.Pretty pretty please;don't ever feel like you're less than fuckin' perfect)
Och så klart min favorit kärlekslåt.Jag vet allvarligt inte varför jag älskar den här låten så mycket,men den är bara sååå kärleksfull.Jag grät i flera minuter när dom framförde den i Glee (kanske för att scenen var rörande och den involverade två av mina favoritfigurer men ändå...).

"Just the way you are" av Bruno Mars - ett typiskt exempel på hur unga kvinnor ofta känner att man måste leva upp till samhällets skönhetskrav.Och hur man kan bli lite fixerad vid det - fastän man egentligen borde vara precis som man är.(When I compliment her,she won't believe me.And it's so,it's so sad to think she don't see what I see.But every time she asks me 'do I look okay', I say; when I see your face,there's not a thing that I would change.'Cause you are amazing,just the way you are.And when you smile,the world stops and stares for awhile.'Cause girl,you're amazing.Just the way you are).

Naivt som det kan låta,men jag tror starkt på att det finns någon för alla som kan se det som gör en till "fullbordad".Det sorgliga är att man kanske inte alltid har de rätta chanserna till att träffa den personen :'(

In the meantime;alla är perfekta = ingen är det...Don't change a thing!>_<

Bakom rampljuset finns det monster

Bakom ridåerna döljer sig leenden
Som blottar huggtänder
Vackra stjärnor torteras
För att skaka fansens händer
Den röda mattan är gjord av blod
För att bli en idol krävs mer än mod
Dom tar allt du är
Ditt ansikte,ditt namn,dina pengar,din framtid
Får dig att önska - att du aldrig gjorde det här

Min serieteckningslärare var snäll och lånade mig en bok som heter "Kawaii!" av Marita Lindqvist.Boken handlar om hur populära japanska tonårsidoler är - och i princip allt som har med dem att göra.Främst hur förhållandet mellan fansen och stjärnorna är,hur det är över hela världen och hur deras agenturer arbetar.
Jag har tre ord att säga: Jag är rädd.
Det finns ingen likhet mellan den västerländska och japanska idolkulturen.

När man pratar om pop-/filmstjärnor i västvärlden,kommer stjärnans namn och verk först.Namnet på deras agentur är för de flesta okänt.I Japan äger agenturen artisterna.Och då menar jag verkligen att de äger dem.
I samma ögonblick som du har blivit en stjärna äger dom ditt ansikte,ditt namn,din medverkan i diverse program/filmer/konserter och så vidare.Dessutom åker den största delen av dina pengar rakt ner i deras ficka.Om ett annat företag,som inte har betalat agenturen eller frågat om lov,använder sig av något som kan associeras med artisten,kan företaget bli stämt på sturt.

Det som skrämmer mig mest är den grymma verkligheten som döljer sig bakom idolernas vackra leenden.
Boken handlar mest om agenturen Johnny's Associates,vilken är en av de största i landet.Johnny's har,förutom den riktiga agenturen,en grupp som heter Johnny's Juniors.Den här gruppen är inte på något sätt liten.Där finns förpubertala pojkar som tränas i sång,dans,skådespelande,sport och till och med matlagning.Kraven för att en pojke ska få gå med i gruppen är ofantligt höga.När de är tillräckligt gamla väljer agenturen vilka andra pojkar du ska skapa ditt band med och sedan får du debutera.Junior gruppen är lika stor som den riktiga agenturen.
När ditt band inte längre är lika populärt eller när bandmedlemmarna har börjat bli för gamla (ungefär när de närmar sig 30),är det väldigt vanligt att idolernas namn försvinner helt.De måste bli vanliga människor.Och det är inte helt lätt,med tanke på alla års utbildning de har gått miste om,den mardröm som den japanska arbetsmarknaden är - och sen förstås det faktum att alla i landet vet precis vem du är.

Livet som tonårsidol är inte en dans på rosor.Långt ifrån faktiskt.
Kraven som ställs på dig kan jämföras med de rättigheter som ett husdjur har.Eller kanske Ken-dockor.
Tonårsidolerna finns till för att fansen ska kunna fly från sin verklighet - för att de ska kunna drömma sig bort till den värld där idolerna är perfekta idealmän (eller rättare sagt tonårskillar).Det är vikigt att idolerna inte på något sätt får visa att de har brister.De får inte röka offentligt,de får inte ha flickvänner och absolut inte gifta sig.De måste behålla sina images,klä sig trendigt och alltid se söta och charmiga ut.Leendet är viktigast.Inte ens om du befinner dig i djup depression och förgås av självmordstankar får du någonsin sluta le.Allt är perfekt.

Arashi-medlemmen Kazunari Ninomiya med den obligatoriska hundvalpen.

Det finns flera exmpel på när kaos har uppstått för att en viss artist råkar göra en hemlig flickvän gravid och därför plötsligt måste gifta sig (barn utanför äktenskap är något av det värsta som kan hända i Japan),eller när idolen inte längre kan dölja sina mörka känslor,depressioner eller självskadande.
I ett land där hedern betyder allt,kan ett felsteg betyda döden.

Jag skulle kunna tjata i all evighet om det som får mig att reagera på den här boken.Men det sista jag vill säga,innan jag uppmanar er alla att läsa den själva,är biografi-delen som handlar om det J-fan som författaren själv är.
Och hon är verkligen den där tomma människan som endast lever för att samla på sig alla objekt,varenda tidning,varenda reklamblad,varenda TV-inslag där artisterna nämns.Hon var beredd att lägga 1500 kr på ett tidningspapper som delades ut när några av hennes idoler debuterade.Hon är svensk.
Agenturernas grepp är hårdare än järn - och de är täckta med blod.

Och jag ska inte förneka att jag själv är partisk av detta.Som Japan-fan har jag själv lyssnat på många av de kändaste artisterna och jag har sett flera dramaserier.Jag förstår helt varifrån beroendet kommer.Vem kan låta bli att älska dem?

Artisten och skådespelaren Kamenashi Kazuya,före och efter sina plastikoperationer.

Dikten i början är förresten skriven av mig själv :)