På sistone hör jag allt oftare hur folk (mest vuxna) säger att tiden går väldigt snabbt.Det är ingen nyhet för mig.Jag tycker också att tiden går fort - nästan FÖR fort.Kanske är det för att jag går i nian nu och håller mig sysselsatt med gymnasieval och nationella prov och en massa annat.Innan man vet ordet av har ännu en vecka gått förbi och det känns inte som om man har uppnått någonting.Läskigt.
Kanske är det för att jag är så "upptagen" som jag är just nu (egentligen inte,jag har väldigt mycket fritid men jag är lat och orkar inte göra så mycket...),men det känns som om jag tappar greppet om alla mina hobbys.Eller vad man ska kalla det.Jag brukar ju skriva och rita/teckna ganska mycket på min fritid,och om jag får säga det själv är jag ganska duktig.Eller var.För på sistone har jag haft en sån idétorka att det inte är sant och jag får ångest så fort jag håller en penna.
Jag håller på med en serie just nu som ska bli runt fjorton-femton sidor men jag kan inte sitta med den länge innan jag suckar och lägger den ifrån mig.
Idag har jag i alla fall försökt att öva mig på att rita lite poser och sånt.Hoppas att jag kan bli klar med andra sidan snart bara...
Det här inlägget verkar ju nästan ha "tid" som ett tema,så nu tänker jag skriva mer om det!Jag har väldigt svårt från att gå vidare från långa tidsperioder och börja om på nytt.När jag slutade femman och vi började på en ny skola tyckte jag att det var jättejobbigt.Fast jag hade ju med mig mina bästa kompisar och jag vande mig ganska snabbt.Men snart ska jag börja gymnasiet,vilket kommer att vara helt annorlunda från grundskolan.Och jag kommer bli av med kompisar och klasskamrater som jag har träffat varje dag i fyra,vissa ända sedan ettan,år.Det är väldigt sorgligt.
Ännu sorgligare är när man inser att man kanske håller på att glida ifrån sina vänner.Jag har en vän som jag har stått väldigt nära under min tid på högstadiet,och hon har nästan varit som en sol för mig.Men nu har hon förändrats på många sätt och det har blivit svårare för mig att förstå henne.Jag har en ständig knut i magen och oroar mig konstant över att jag kanske kommer förlora henne som vän.För jag har försökt att förklara för henne hur det känns,men det känns mest som om hon inte bryr sig.Eller orkar bry sig.
Sådana här saker borde ju hända naturligt.Det känns inte alls bra om det händer när man faktiskt försöker göra något åt det :(
Okej,lite luddigt första inlägg kanske.Borde göra en bättre presentation av mig själv någon annan gång xD
Jag tycker att DU ska lyssna på DEN HÄR låten:
Vanilla av Gackt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar