Liten och stor

Idag hände något jätteäckligt. Jag skulle dricka te och när jag skulle slänga tepåsen i soporna såg jag plötsligt hur soppåsen började röra på sig.Jag tyckte det var konstigt och lyfte på påsen.Då hörde jag hur det krafsade i tunnan som påsen sitter i,och min första tanke var att det var en mus där i.Så jag tittade snabbt över kanten och min farhåga var bekräftad.Där nere låg en riktigt rälig liten pälsig klump.Som tjej var ju såklart min första naturliga impuls att skrika högt.
Jag hade panik och kände det som om musen kunde hoppa upp ur tunnan och komma efter mig eller något...Riktigt hemskt.Jag trodde inte att jag var så rädd för möss,men tydligen är jag det.Det var ännu värre när jag tittade en gång till för att vara säker på att det faktiskt var en mus,och då såg jag den försöka klätttra på tunnans vägg.Då såg jag nosen och svansen och hela köret.Riktigt jädra vidrigt.
Jag var hysterisk.Till slut lyckades jag ta upp tunnan och utan att titta ner i den vände jag den snabbt upp-och-ner i trädgården.Inom några korta sekunder försvann det lilla monstret in i en buske,och jag skrek tillräckligt högt för att alla i kvarteret skulle höra mig.
Ja,så rädd blir man för de små lurviga gnagarna.Men jag är fortfarande riktigt skärrad.Bläääää,hoppas att jag aldrig får vara med om nåt sånt igen :( Det som stör mig mest är att jag inte har en aning om hur den kom dit...

Det fick mig också att tänka lite.Varför är vi människor så rädda för möss egentligen?För mig är det egentligen bara tanken på att ett pyttelitet djur gnager sig in i vårt hus och äter vår slängda mat och jag vet inte vad.Och sättet som de rör sig på,och deras svansar och ja...Typ allt.Ändå kan jag tycka att husdjursmöss och råttor kan vara söta ibland - men vid ytterst få tillfällen.
Kanske är det någon slags medfödd grej,eller någon instinkt.Och tanken på alla bakterier de bär på.
*ryys*
Nej,jag är glad att det är över.Min lilla hund tillhör en ras som tidigare användes för att fånga råttor och möss på gårdar.Jag tycker att han borde ha reagerat en aning på den där musen.Men under hela dramat låg han helt bekymmerslöst på rygg i en fåtölj och snarkade.Hmmm...
Jag fick i alla fall choklad av min mamma som tack att jag var en sån hjälte,haha xD

Lite mer Gackt,plz!

Och tiden går...

På sistone hör jag allt oftare hur folk (mest vuxna) säger att tiden går väldigt snabbt.Det är ingen nyhet för mig.Jag tycker också att tiden går fort - nästan FÖR fort.Kanske är det för att jag går i nian nu och håller mig sysselsatt med gymnasieval och nationella prov och en massa annat.Innan man vet ordet av har ännu en vecka gått förbi och det känns inte som om man har uppnått någonting.Läskigt.

Kanske är det för att jag är så "upptagen" som jag är just nu (egentligen inte,jag har väldigt mycket fritid men jag är lat och orkar inte göra så mycket...),men det känns som om jag tappar greppet om alla mina hobbys.Eller vad man ska kalla det.Jag brukar ju skriva och rita/teckna ganska mycket på min fritid,och om jag får säga det själv är jag ganska duktig.Eller var.För på sistone har jag haft en sån idétorka att det inte är sant och jag får ångest så fort jag håller en penna.
Jag håller på med en serie just nu som ska bli runt fjorton-femton sidor men jag kan inte sitta med den länge innan jag suckar och lägger den ifrån mig.
Idag har jag i alla fall försökt att öva mig på att rita lite poser och sånt.Hoppas att jag kan bli klar med andra sidan snart bara...

Det här inlägget verkar ju nästan ha "tid" som ett tema,så nu tänker jag skriva mer om det!Jag har väldigt svårt från att gå vidare från långa tidsperioder och börja om på nytt.När jag slutade femman och vi började på en ny skola tyckte jag att det var jättejobbigt.Fast jag hade ju med mig mina bästa kompisar och jag vande mig ganska snabbt.Men snart ska jag börja gymnasiet,vilket kommer att vara helt annorlunda från grundskolan.Och jag kommer bli av med kompisar och klasskamrater som jag har träffat varje dag i fyra,vissa ända sedan ettan,år.Det är väldigt sorgligt.
Ännu sorgligare är när man inser att man kanske håller på att glida ifrån sina vänner.Jag har en vän som jag har stått väldigt nära under min tid på högstadiet,och hon har nästan varit som en sol för mig.Men nu har hon förändrats på många sätt och det har blivit svårare för mig att förstå henne.Jag har en ständig knut i magen och oroar mig konstant över att jag kanske kommer förlora henne som vän.För jag har försökt att förklara för henne hur det känns,men det känns mest som om hon inte bryr sig.Eller orkar bry sig.
Sådana här saker borde ju hända naturligt.Det känns inte alls bra om det händer när man faktiskt försöker göra något åt det :(

Okej,lite luddigt första inlägg kanske.Borde göra en bättre presentation av mig själv någon annan gång xD

Jag tycker att DU ska lyssna på DEN HÄR låten:
Vanilla av Gackt